Mitt nya jobb...

För lite mer än ett år sedan så erbjöds jag ett nytt jobb, som jag inte kunde tacka nej till. Jag fick en slarvig arbetsbeskrivning som lämnade då många frågetecken. Arbetstiderna var långa och det var sunkigt betalt. Jag skulle även vara tvungen att börja allra längst ner i herarkin på den nya arbetsplatsen

Så hur gick det? Ja, leveransen kom den 21:à december som planerat. Inslagen i vitt och grönt.



Jag letade febrilt i paketet efter en bruksanvisning, men tji fick jag. Det fanns ingen bruksanvisning för den här modellen!! Arbetstiderna var oregelbundna och otroligt långa. Betalningen var låg, spontana leenden som mest troligt var gaser. Jag jobbade hårt, visade framfötterna och var envis.

Jag är numera arbetsledare tillsammans med en kollega som står mig nära och betalningen är mycket högre nu än på länge. Ett riktigt skratt som smyger sig fram när jag apar mig och mycket jollrande :D



Det är helt sjukt att det har redan gått ett år sedan jag fick reda på att jag skulle bli mamma!




å visst är hon underbar min lilla tjej!



Älskar dig Olivia :)



Här är min kollega :D

Jag är glad över att ha tackat ja till det här jobbet.

- Posted using BlogPress from
my iPhone

Sömnlöshet

Det är inte så konstigt att små barnsföräldrar alltid ser så jäkla slitna ut, sömn blir en lyxvara.

Jag har alltid klarat mig på lite sömn, men nu börjar det att bli tungt för mig också.
Egentligen så har det inte s mycket att göra med sömnlösheten, utan snarare att man är rätt ofta orolig för olika saker...
När Olivia var alldeles nyfödd så oroade jag mycket för plötsligt spädbarnsdöd. Bara ordet kunde få mitt hjärta att stanna. Oron blev så stor att 3 dagar efter hennes födsel, satt jag bara och grät efter att ha varit vaken i 3 hela dagar dygnet runt. Fredde var sängliggandes efter en av de värsta magsjukorna på länge, som lillan också föll offer för. Min mamma tog sig hit den kvällen, efter det att jag ringt henne och inte fått fram ett ord. Jag bara grät desperat efter min egen mamma.
Rädslan för plötsligt spädbarnsdöd har där efter blivit mindre och mindre, ibland så ingen alls. Men så här om dagen så satt jag och tittade på "supernanny " Och familjen som var med hade förlorat ett barn vid 11 månader. Tankarna rusade i mitt huvud och rädslan som jag förträngt gjorde sig påmind. Jag plockade upp Olivia ur babygymmet och grät så att tårarna sprutade åt alla håll. Senare så kritiserade jag mig själv och tyckte att jag var skit löjlig och skakade av mig det hela. Men nu så sitter jag här med min lilla bebis som är förkyld.
Jag trodde aldrig att en förkylning skulle skrämma mig så mycket som denna just gjort. Det här är nämligen inte bara lite snor och ett grinigt barn.... Nääää slemmet har valt att täppa till Olivia luftvägar till och från vilket förhindrar henne ifrån att andas helt. Det finns inget mer skrämmande just nu än när ens barn kipar efter andan. Ännu värre att väckas av ljudet av en bebis som inte kan andas, vilket är just det som har hänt oss alldeles nyligen. Sitter på soffan nu med lillan på bröstkorgen så att hon kan sova och kunna andas :s

Hon låter emellanåt som om hon ska bryta ut igråt och jag håller om hårt. Låter henne veta att mamma och pappa inte ska någonstans. Jag skickade Fredde i säng eftersom han ska upp tidigt imorgon, stackarn ligger nu på sängen och låtsas sova för att göra mig nöjd.

Min mamma brukar säga att man som förälder aldrig slutar oroar sig, vilket då innebär att det här är bara en av många långa nätter man har framför sig.....


-- Post From My iPhone

Jag är mamma till Belzebub

Madde: hoppas att ni får det jätte mysigt hos mormor.

Jempa: hon är snäll, när andra tittar på

Linda: Olli är kanske mer av en dr Jekyll & mr hide karaktär

Igår efter vår sedvanliga tisdags fika i sickla. Så skulle vi promenera till addidas outletten i hammarby sjöstad. Det började bra, tills Olivia valde att visa mamma sina tonsiller. Jag gick stadigt framåt, men efter ett tag så ökade jag takten mer och mer. Väl framme så skrek hon som en dåre, tills hon fick komma upp i famnen. Fredde kom och plockade upp oss i addidas store. Jag måste sett ut som 7 svåra år. Men jag lyckades med det jag ville. Att hitta ett par löpskor :) gick på hela 2 min och hann även hitta ett par skor åt Olli. Väl i bilen så tänkte jag amma henne. Misstänkte att hon skrek av hunger.... Hon var inte då intresserad, latjade lite med tutten. Vilket gjorde mig lite små frusterad, samtidigt som jag sitter och återberättar för Fredde om promenaden från helvetet.

Just när jag sitter och apar mig med ljud effekter och allt... Så händer det mest underbara.... Olivia skrattar för första gången!!!
Fredde och jag tystnade en sekund... " var det där.....????" - " jag tror det"
- jag tittade ner mot min famn, å där låg hon med ett stort leende.

Mamma och Olivia vart då vänner igen.



- Posted using BlogPress from my iPhone